Mike Nelson

To the Memory of H.P. Lovecraft

Mike Nelson  To the Memory of H.P. Lovecraft

source: moussemagazineit

Mike Nelson (b. 1967) is one of the most appreciated artists of his generation. His work predominantly features sculpture and meticulously constructed, large-scale architectural installations. In this new work created for Malmö Konsthall, Nelson uses the institutional architecture as a backdrop for a massive concrete workshop. The exhibition space is divided by a glass wall into two spaces; a smaller production workshop and an exhibition space stripped back to its original configuration.

The production workshop will be used to cast several thousand concrete blocks, which are to be laid out across the floor, a lattice work cast like a net across the remaining area of the exhibition space. The 408 tons of cast concrete blocks will be carried out and placed on the floor in a geometric pattern, a minimal form that is evocative of early decorative designs, widely used within many religious and comparative belief systems. Nelson is interested in making the process transparent, emphasizing what is actually there; 408 tons of imperfect geometry within the architecture of Malmö Konsthall. The visibility of the workshop and the process of casting reiterate this desire for clarity. The tonnage has been calculated in relation to the load bearing of the wooden floor, taking into account the weight of the concrete structure combined with the weight of the potential visitors.

The meaning of this work is neither prescribed nor didactic. However the sense of weight and the suggested ideologies of the cast, existing upon and within the late modernist design of Malmö Konsthall, are intended to affect us viscerally as well as intellectually. The mesmeric perspective of the repeating pattern induces a meditative, introspective state to invoke an understanding in a more ‘felt’ manner, one that incorporates the political into the phenomenological.

This sea of cast concrete at Malmö Konsthall is a new work by Mike Nelson, that recollects his early works such as Untitled (1991); Cast concrete wall in context(1992); Cast Kufic script from the khulufa mosque built by m. Makiya in 1960-63 (1993) and A staging of the reconstruction of the southern palace of Babylon (1993). The work reconnects with a foundation of more minimal works, throwing light on some unanswered aspects of Nelson’s highly acclaimed artistic path.

For the last two decades Nelson has created works, installations and spaces that we, as an audience are fascinated by. His installations can be compared with stage sets; however computer game structures or tombs could be deemed more appropriate. Here there are hidden doors to literature, corridors under tons of concrete, rooms with sacred voodoo shrines and labyrinthine walks so unresolved that their absurdity can only be compared with those experienced in dreams.
.
.
.
.
.
.
.
source: beautifuldecay

British artist Mike Nelson‘s installations feel a bit like you’ve stumbled onto a movie set. He sets up eerie scenarios that are very minimal, but impactful. His piece To the Memory of H.P Lovecraft (1999,2008) saw him bashing holes in the pristine white gallery walls and freestanding plinths, as if some creature had torn it’s way through the room. Leaving the narrative vague and bare, Nelson leaves it up to the viewer to react to his installations as they want to. Nelson plays with simulation, representations of the real, replicas and objects placed in new contexts. By recreating something quite simple, but in a new and unexpected way, he is able to make us feel at odds with the space.
Nelson rebuilds interior scenes as well as destroying them. In The Projection Room (Triple Bluff Canyon) in 2009 he blocked the access to a replica of a typical south-London Victorian terraced house and forced the visitors to peek through a window. Objects spewed out of one tiny split in the wall in a very bizarre fashion. Nelson talks about his practice:
I’ve always had a slight fear of piles of junk that function purely as decorative ephemera but only act as a signifier of a certain type of installation…I think it’s a constant worry that you’ll make this amount of effort to have something that just becomes spectacle, as opposed to something which moves somebody or encourages somebody to empathize with what you’re trying to lure them into, or coax them towards.
.
.
.
.
.
.
.
source: fotoochandrabilderblogspot

Den engelske konstnären Mike Nelson har gjort sig känd för sina installationer där betraktaren blir en vandrare som går genom hans labyrintiska verk. Under de senaste tjugo åren har hans rumsliga konstruktioner rönt stor uppmärksamhet och bland annat inneburit att han deltog i Venedigbiennalen förra året. Verken brukar närma sig scenografiska konstruktioner, rum där det känns som att någon alldeles nyss lämnat det och att man som besökare är den som fullbordar platsen.

När nu Nelson presenteras på Malmö Konsthall är det följaktligen inte med ett i förväg komplett verk, ditforslat och upphängt. Det handlar i stället om en konstruktion på annat sätt. Verket är producerat på plats, i den del av konsthallen som vetter ut mot Magistratsparken och Malmö Opera, med ambitionen att göra hela produktionsprocessen synbar. Verket är inte heller komplett vid vernissagen utan kommer att färdigställas under utställningsperioden. Och när denna är slut är tanken att verkets delar ska kunna användas som element i andra konstruktionen i det offentliga rummet, i Malmö eller någon annanstans.

Som utställningens titel anger består den av 408 ton ofullständig geometri, ett fält av gjutna betongformer, var och en med en vikt på 72 kilo, utlagda på konsthallens golv i ett mönster som också tar hänsyn till trägolvets bärkraft.

Konsthallschefen Jacob Fabricius (som önskat presentera Nelson ända sedan han började på konsthallen) var under pressvisningen mycket angelägen om att betona det stora och tunga arbete som krävts för att bygga utställningen, stundtals så mycket att meningen med utformningen hamnade i bakgrunden (i linje med de högbudgetfilmer där producenterna mest pratar om hur stort och påkostat allting är, inte om filmen har en berättelsemässig bärighet).

Den tystlåtne men ordrike (vilket kan låta som en omöjlig kombination, men var högst verklig) Nelson förklarade dock själv sin ambition med både den öppna och oavslutade produktionsprocessen samt varför mönstret hänvisar till både en orientalisk dekorationstradition med religiösa grunder och den västerländska modernismen där en detaljrikedom förenas med helhetens renhet.

På frågor om den politiska dimensionen hänvisade han till att han för tiotalet år sedan kanske hade en tydligare politisk aspekt i föreningen av västerländska och muslimska element, men att han nu inte betonade detta eftersom världen och relationerna förändrats så kraftigt under det senaste decenniet.

Han inbjöd också till att vandra i verket, vilket ett flertal av de närvarande också gjorde. Som Nelson påpekade, “det är ju bara betong”.
.
.
.
.
.
.
.
source: lofter

迈克·尼尔森(Mike Nelson)个展近日在瑞典马尔莫美术馆(Malmo Konsthall)开幕。迈克·尼尔森(Mike Nelson)的作品主要以雕塑及精心建构的大型建筑式装置为主。在此次特别为马尔莫美术馆创作的新作中,迈克·尼尔森(Mike Nelson)将该机构用作了一间大型的混凝土车间。展览空间被一面玻璃墙分成了两个部分:一个较小的“生产车间”与一个被还原到了原始配置状态的展厅。

“生产车间”被用来浇铸了上千块混凝土砖,而成型的混凝土则被铺在了整个地板上,形成了一种看起来像是一张盖满了整个剩余空间的网一样的网格结构。重达408吨的混凝土砖块形成了一个完整的几何图形,它会让人联想到被广泛地应用于许多宗教或相当的信仰体系中的早期的装饰设计。迈克·尼尔森(Mike Nelson)热衷于将创作过程透明化以强调真正被展示出来的东西。在这场展览中,“生产车间”及浇铸过程的可见性反复清晰地实现了他的这个愿望。

迈克·尼尔森(Mike Nelson)这件新作的意义既没有受到限定也不是说教性的。然而重量的含义、浇铸过程所暗示的意识形态却试图在本能和理性上影响我们。充满了重复图案、如同催眠术一般的场景引发了一种沉思、内省的状态,促使人们以更“感性”的方式去理解事物。