Wall painting

source: sirousnamazi

Sirous Namazi was born in 1970 in Kerman, Iran. In 1998, Namazi completed his MFA at the Malmö Art Academy, Sweden. In 2007, Namazi represented Sweden (with Jakob Dahlgren) at the 52nd Venice Biennial in the Nordic Pavillion. He has received awards from the Ljunggrenska Konstnärspriset in 2003 and the Carnegie Art Award in 2006 (Best Emerging Young Artist). The Carnegie Art Award exhibition toured extensively internationally over three years. Namazi has exhibited at Moderna Museet, Stockholm as part of a group exhibition in 2006 and with a solo show in 2003. A solo exhibition of the artist’s work is scheduled for Spring 2009 at Lund’s Konsthall.
.
.
.
.
.
.
.
source: konstennet

Hans konstnärskap rör sig någonstans i gränslandet mellan konceptualismen och minimalismen, men med en stark narrativ linje. Namazis verk kan till det yttre förefalla vara slutna inom sig själva, men det finns alltid en berättelse invävd i deras materia som är nödvändig för att man ska få en helhetsupplevelse av dem. Flera av Namazis tidigare verk har alluderat på främlingskap eller förnimmelsen av dubbel tillhörighet, vilket har korrespondenser i konstnärens egen livshistoria. Som 12-åring kom Namazi till Sverige som flykting från Iran. Familjen hade 4 år tidigare fått hela sitt hem plundrat och förstört i samband med upplopp riktade mot medlemmar av medlemmar av Bahai-tron. Gruppen hade det sällsamma “privilegiet” att både förföljas av Shahens regim och av Khomeini-regimen. Landsflykt blev närmast en nödvändighet.

Namazi sin nya utställning söker Sirouz Namazi återskapa minnet av familjens förstörda hus i Shiraz, Bahai-trons stamort och en av den persiska kulturens viktigaste städer. Shiraz är berömt som poesins hemstad, och bland dess prominenta söner märks exempelvis 1300-talspoeterna Sadi och Hafez. Just denna kombination av högkultur och destruktion lägger ytterligare en dimension till Namazis verk. Inga föremål från hemmet kunde tas med i landsflykt, och av huset återstod bara ett antal suddiga fotografier. Med dessa som utgångspunkt, kompletterade av släktingars berättelser, har Sirous Namazi återskapat ett antal föremål som fanns i barndomshemmet. Ett handfat, en dörr, en bit av entrétrappan, persienner – alltsammans objekt som är välbekanta för de flesta, oberoende av i vilket slags hem man vistats.

Men det är ingen materiell autenticitet som Namazi eftersträvat. Handfatet är framställt med hjälp av en 3D-printer, persiennen är en skulptur gjord av metall, mattan är en svartvit utskrift av en traditionell persisk matta osv. Minnet har fått styra framställningsprocessen snarare än viljan att återskapa en fysisk verklighet. Trots sin solida karaktär har därför vart och ett av objekten fått karaktären av gränstillstånd, de ger intryck av att när som helst åter kunna försvinna in i förgängelsen. Men framför allt är utställningen en berättelse om tomrum, det tomrum som uppstår när man förlorat allt och heller inte längre kommer ihåg hur det en gång var. Mellan de utställda objekten i gallerirummet öppnar sig ett vakuum där alla tankar och känslor sugs in. Det är ett materialiserat vemod vi bevittnar och blir delar av. En visshet om att leva också obönhörligen är att förlora.
.
.
.
.
.
.
.
source: svdse

Sirous Namazis konstnärskap handlar ofta om att göra vardagsföremålen till något mer, att utvidga deras betydelse så att objekten verkar inom minimalismens stramhet samtidigt som de rikt associerar till olika ursprungliga användningsområden. Det kan vara en balkong med tillhörande parabol, en utvikt container eller hela hyllsystem från en livsmedelsaffär, fyllda med mat, vilka verkar vara på väg att välta. Namazi fångar generella situationer och övertygar genom att hålla en både bokstavlig och bildlig balans. Ordning vägs mot kaos, stramhet mot överflöd, formalism mot innehåll.

Vid en första anblick verkar Namazis nuvarande utställning fortsätta på den inslagna vägen. På Nordenhake möter vanligheten i form av en innerdörr på en sockel, en friställd spegel, en lampkrona befriad från taket. Ändå har konstnären här radikalt skiftat perspektiv. Visst spelar den exakta precisionen fortfarande en viktig roll, men den värld som ligger till grund för de olika verken är uttalat personlig: det rör sig om föremål från det hem i Iran som han var tvungen att fly från som mycket ung.

Föremålen på Nordenhake är alltså inte hittade, utan återskapade från fotografier och från minnet. Denna tidsödande process är så skickligt utförd att den ibland är svår att avslöja. Tydligast blir den i de verk som befinner sig längst från sitt eget sammanhang; i den korta trappa som vare sig leder till eller från någonting, i handfatet som med sin glänsande finish gränsar mot det hyperreella liksom i den svartvita versionen av familjens stora matta.

Sirous Namazi har berört flyktingfrågor och den andres perspektiv redan i tidigare verk. Den finns i parabolen på balkongen och den finns i de videoverk där han drar vitsar på persiska. Men i dessa verk rörde han sig på en mer generell nivå. Det var invandraren i allmänhet som kom till tals, inte konstnären själv. Det allmängiltiga har även återspeglats i föremålen, det finns ingen individualitet i balkonger, containrar eller butikshyllor.

När Namazi nu flyttar fokus från det generella till det specifika blir föremålens likheter med konsthistoriska riktningar mindre intressant. Den spänning mellan minimalismens formspråk och objektens ursprung som tidigare var viktig saknas i den nuvarande utställningen. Föremålen är i stället laddade med det personliga minnets kraft. Den korta trappan får inte sin mening av något vi kan se, utan av det faktum att vi förstår att minnet av den är en av de centrala bilderna från ett sedan länge förlorat hem.

Ändå är det här ingen nostalgisk utställning. De isolerade vardagsföremålen skapar inte någon känsla av ett hem. I stället använder de det personliga minnet för att ställa allomfattande frågor om våra godtyckliga och slumpartade minnesbilder och hur dessa påverkas av olika medieringar och berättelser. Den svartvita mattan är en kongenial kommentar till hur fotografin äter sig in i våra minnen.

När Sirous Namazi använder utställningen för att diskutera övergripande frågeställningar fungerar konstverken som solitärer vilka uppmuntrar till ett analytiskt studerade. Men det allmängiltiga resonemanget behöver det specifika innehållet. Förstådd som helhet berättar utställningen med ett personligt tilltal och utvecklar en överväldigande stark historia.
.
.
.
.
.
.
.
source: artribune

Sirous Namazi (Kerman, 1970; vive a Malmö) nel 2007 ha rappresentato la Svezia alla 52. Biennale di Venezia, dopo che l’artista ha lasciato l’Iran come rifugiato politico. Lo ritroviamo in Italia per la sua prima personale a Roma, da Erica Fiorentini.
Il pavimento della sala principale è allestito con un container verde che a prima vista ricorda un prato, un tappeto o – perché no? – una croce. In realtà la superficie (Container II) rappresenta un tema chiave di Namazi: un secchio dell’immondizia ripensato e riadattato ad altro utilizzo. L’artista si serve infatti di oggetti estratti dalla realtà di tutti i giorni: li reinventa, li rielabora dando loro una nuova vita e un nuovo modo di esistere. Il processo artistico dell’iraniano non si limita a ricollocare oggetti – è la pratica del ready made – ma li fa passare a un altro livello della catena produttiva: l’oggetto si ricrea, sottolineando così il concetto che, in un mondo assillato dal mito del progresso, i materiali di riciclo possono aiutare a costruire le basi di nuove forme, come la serie di sculture assemblate con l’incollaggio di oggetti in ceramica danneggiati ( Patterns of Failure).